2015-08-09

Om dårfinkar, DÖ-nickar och höstbudgeten

Inför förhandlingarna om årets höstbudget kräver Vänsterpartiet (som enligt egen utsago är ett oppositionsparti) gratis preventivmedel för unga, att staten skall betala barns semesteraktiviteter och subventioner av kommunala hyreslägenheter. För att finansiera detta kräver partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson (bland annat känd för sin indignation över att arbetare förväntas arbeta ihop sin egen lön) att Sveriges redan skyhöga marginalskatter skall höjas ytterligare.

Utöver detta vill Vänsterpartiet avsätta skattemedel för att förbättra hälsan för det kön som lever längst och som är kraftigt underrepresenterat i till exempel arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Detta efter att Vänsterpartiet redan framtvingat "gratis" glasögon och mediciner för unga (Nån Annan™ betalar).

Vänsterpartiet beter sig, med andra ord, som ett bortskämt curlingbarn i leksaksaffären. Ett bortskämt curlingbarn som börjar skrika så fort det inte får allt vad det pekar på. Ett bortskämt och skrikande curlingbarn vars curlingföräldrar är totalt oförmögna att sätta gränser. Det är tämligen uppenbart att det handlar om ett ännu ett ogenerat försök att med skattebetalarnas pengar köpa sig nya röster bland de unga (eller förvuxna) vilsna drömmare vilka utgör partiets främsta målgrupp.

Kanske är detta den roll ett parti som Vänsterpartiet måste spela i ett land som Sverige. Kanske är en sådan politik Vänsterpartiets enda raison d'être i ett land med ett så extremt och historiskt dominerande socialdemokratiskt parti som det Stefan Löfven idag är ordförande för.

Politiken ligger redan så långt åt vänster, skatterna är redan så höga och bidragen är redan så generösa och kravlösa att det helt enkelt inte finns någon plats för ett vänsterparti av europeiskt snitt. I ett land där till och med "högerpartierna" 2014 gick till val på höjda skatter och där knappt något parti föreslår ens minimala avregleringar av arbets- och bostadsmarknaderna, måste helt enkelt ett parti till vänster om det socialdemokratiska både ta i så det spricker och slå knut på sig självt för att legitimera sin existens.

Det riktigt surrealistiska i sammanhanget är emellertid att det endast är tack vare DÖ-nickarna i de svenska "högerpartierna" som dårfinkarna i Vänsterpartiet kan få igenom dessa kraftigt förstärkta incitament till att börja leva på andras bekostnad. Den svenska politiken är ett skämt.
DN1, DN2, Ex1, Av1